Begåvade kvinnor...

Detta är ju bara en helt lysande tolkning av Kate Bush med genialisk video filmad i en tagning...

Enjoy!


Wuthering Heights - The Sweptaways

abracadabra!

Har inte haft några planer på att fördjupa mig i sminktips eller mode på min blogg, det finns så många andra som gör det bättre, men.... Jag köpte i USA tidigare i veckan en liten trollstav som är så magisk att Harry Potter själv skulle kasta in handuken, uppgiven inför sina begränsningar:



Urban Decays Eyeshadow Primer Potion. Den är fantastico! Ögonskuggan sitter perrrrfekt, i timmatal! Slut med färg i små veck på locken. Kombinerar denna förtrollade bas med ljuvligt vackra ögonskuggor från Bare Minerals:

Bare Minerals shoppen i Bellevue liknade en delikat liten godisbutik med ett långbord mitt i uppdukat med tårtfat täkta av små burkar med färgglatt puder. Det glittrade och glimmade, skuggornas nyanser skiftade försiktigt för att skilja ton från ton och min puls ökade. Hur skulle jag välja bland alla dessa små skatter?? Då frågade det tålmodiga affärsbiträdet och likaså sminkös, om jag ville bli sminkad, kanske lära mig hur man gör sotiga ögon... 'jaaa...' sa jag med darrande stämma, rädd om jag talade för högt så skulle erbjudandet försvinna i ett litet rökmoln och ett 'poof!'. En timma senare stapplade jag ut ur butiken med Hollywood-ögon, ett ännu varmt kreditkort med bestämda rivsår på magnetremsan från bruk, och en välfylld påse fylld med små dyrgriper. Jag tror bestämt att jag är en lyckligare människa nu!

"Pling"

Vilken vrickad tillvaro. Vilken vrickad känsla. Det är ju inte sunt hur vi jobbar egentligen. Vaknar klockan 05 lokaltid, kl 14 svensk tid. Tränar med energi som kunde platsa mig i medaljläge i en maraton. Äter frukost kl 08, 17 svensk tid, vill ha lammstek och klyftpotatis, men beställer gröt som formsak.
Håller igång hela dagen. Är växelvis groteskt hungrig och illamåendemätt, speedad sedan plötsligt förtvivlat trött. Beredd att kura ihop i fosterställning på trotoaren där jag går för att bara sova, djupt, befriande. Livet kretsar kring basbehov. När ska jag kunna bajsa? Håller jag på att få feber eller är jag övertrött? Är jag hungrig, törstig eller sömndepraverad? Kan inte sova. Det är natt, tankarna fladdrar, det är dag. Vaknar efter lunch, dagen är till hälften över. Illamående. Har jag provocerat magkatarren igen?

Ombord kommer den största utmaningen. Nattflygning. Har varit uppe i 20 timmar. Får 2 timmars vila och kryper in i en graderob med 3 andra. Hinner inte stoppa in båda öronpropparna innan sömnen griper mig och för mig djupt ner i medvetslöshet. 2 timmar senare flyger dörren till vår lilla koja upp och Pronto ut i givakt! Du ska vara samlad, klar och elegant på en millisekund, redo med ett milt leende och kvicka responer. "Pling", 14A, joggar mittgången upp. Ett glas vatten, javisst. Jogga bak, jogga fram igen. "Pling",34H joggar upp igen. En kudde, javisst. Joggar bak, joggar fram igen. "Pling",22D, ett felpling, javisst inget problem det händer. "Pling",22D, ett felpling igen, ingen fara, lampknappen är den brevid. "Pling",41B, en gintonic, visst jogga bak jogga fram 17G, 31C, 45B, 22A, 20G, 33D..."pling" "pling" "pling"....

Dimma. I huvudet. Tappar saker. Går in i saker. Vill jag ha jordgubb eller vanilj, öhhhh, vet inte..... öhhhh.... kanske... vanilj? Vet inte, bestäm du bara åt mig...
Magen putar ut. Ser lite ut som ett Biafra barn faktiskt. Stramar i huden. Vätskefylld. Måste kissa, igen... och igen, och igen... Har inte bajsat på tre dagar. Vet att det kommer efter en natt sömn hemma.

5 av 10 timmar in i en flygning över atlanten: "Ursäkta fröken, var är vi nu?" Hmmm, låt mig slå på min inbyggda GPS och kolla....
Du har ett anslutande flyg... om de väntar på dig..?" Hmmm, låt mig använda min telepatiska förmåga och se, ett ögonblick...
"Ni severar kyckling idag och det gillar inte jag. Kan jag få något annat istället?" Hmmm.... låt mig bara kila ner till snabbköpet som vi har längst bak i planet och plocka ut något annat till dig.... lasagne, fiskpinnar, köttbullar, sjötunga, hummer....??!?!?!

Missförstå mig inte nu. Jag gillar mitt arbete, verkligen! Men det finns utmaningar av olika sorts som kan fresta på nerverna. Men jag sväljer det, och fortsätter att gilla det jag gillar, låter mig roas av enfald, och uppskattar alla intrycken. Mycket ska man höra och se. Upphör aldrig att förvånas. Jag vet ju vad jag har gett mig in på, jag förtsätter att göra det och jag har lärt mig hur jag ska leva med det. Det gör det inte nödvänigtvis lättare, med jag vet vad som gäller. Alla jobb har sin utmaningar, mitt arbete med rätt speciella fysiska och psykiska utmaningar. Men, just nu, så är detta mitt liv. "PLING"!

Seattle tur och retur

Kom hem från ett mycket regnigt Seattle igår. Men dessförinnan, på vägen dit, så hade jag en liten mellanlandning i Köpenhamn i lördags. Mötte upp med en kompis och åt brunch på Cafe Luna i Christianshavn. Schysst ställe, mycket smarrig brunch tallrik men rätt långsam service. Fick gå och påminna om min dryckbeställning två gånger - trots att jag talade på min absolut bästa danska! Hmmm... Well, vi rullade vidare, i kompisens 'Kinderägg' som jag kallar hans 'mörk-på utsidan-vit-på-insidan-X5:a'. Han ville visa mig siter där han tänkt sig rigga upp sin bungyjump verksamhet nästa sommar. Mest var jag bara otålig. Ville shoppa! Har inte varit i Köpenhamn på ett tag och Älskar shoppingutbudet! Det var framför allt en sak jag hade mitt öga på, en bok som jag har suktat efter: Mary, Prinsesse med Stil

Jag vek mig för hans vädjanden om en joyride och det blev ingen shopping. Men boken fick jag tag i, på Kastrup! Tjoho! Den är så fin! Mary är en stil Drottning om man frågar mig. Jag skulle absolut kunna tänka mig att byta liv med den tjejen. Texten i boken är väl kanske lite väl insmickrande men, bilderna har definitiv dregelfaktor. Mary har lyckats anlita ett fenomentalt stajling team för kläder, makeup och hår. Tänk att få bli 'skapad' till sin fulla utseendemässiga potential.

På lördageftermiddag lyfte vi sedan mot Seattle. 10 långa timmar som löpte smärtfritt. Styrde i en fullsatt Business Class med järnhand, hehe... nejdå, jag är snäll... Det var ett piggt gäng passagerare som betjänades flitigt av oss. Därför kändes det också som om tiden gick rätt fort.

Väl framme i Seattle så var det redan kväll. Det blev bara en kort sväng till hotellbaren för ett par Red Hook, ett lokalt öl som är mellanmörkt och det ända öl jag någonsin dicker någonstans förutom i Thailand där det blir en och annan Singha i värmen. Annars är det vin som gäller...

På söndagafton så var vi ett gäng på 6 pers i kabinbesättningen som åkte in till Seattle, till Dimitriou's Jazz alley för att först äta middag, en 2000 kaloriepasta med hyffsad god Chianti till. Sedan var det showtime med uppträdande av Keiko Matsui, som är en japansk jazz pianist, klassiskt skolad. Hon har tydligen släppt 18 album och är stor i sin genre. Jag hade aldrig hört talas om henne. Musiken var lite smörig, men vacker, stämningsfull och känslosam. Påminde om film musik till en känslosam scen där en älskare har dött och huvudkaraktären vandrar på en vindpinad strand i tjock ylletröja med en yvig och kärleksfull hund vid sin sida och minns svunna dagar. Efter konserten så mötte vi bandet, fick autografer och bilder till dem som ville, innan vi drog tillbaka 'hem' till hotellet.

Nästa dag var det hemfärd. Det regnade som sällan skådat. På tv varnade de för översvämning och rasrisk. Ett katastrofcenter öppnades och jag började bli orolig för att vi inte skulle komma iväg i tid. Men det visade sig inte vara någon fara för oss. Flyg brukar kunna lyfta i alla väder så länge det inte är extrema vindar. Vi hade inte många passagerare så alla hade gott om plats och sov mycket vilket gav oss väldigt lite att göra. Vi hade också en riktigt kraftig medvind vilket kortade ner flygtiden betydligt, jippi! Snabbt hem, det är det vi vill ha...

My Happy Ending....

Idag slog snön till i Stockholm. Det piskade på som fan. Det var en välsignelse att komma hem.
Har stannat inne hela kvällen och tankarna har fått fritt spelrum.

Har en underbar vän som befinner sig mitt i fullständig förvirring och förtvivlan. Hennes relation har ställts på sin spets, och jag kan inte sluta tänka på henne. Jag vet inte vad jag ska säga och hon är för långt borta för mig att åka dit och bara ge henne en kram. Jag vet så väl hur hon känner.

Jag har varit tillsammans med en psykopat. Ja, jag vet att folk gärna använder detta epitet när de refererar till sina ex, men han var verkigen en fullfjädrad sådan. Han var lynnig, manipulerande, ytterlig, destruktiv, charmig, nedlåtande och översvallande. Det var den mest sanslösa relation jag någonsin har haft. På gott och ont. Jag har aldrig älskat någon som jag älskade honom och jag har aldrig blivit så bränd. Lång tid efter led jag av en djup besvikelse på mig själv att jag, en klok, världsvan, självständig och trygg tjej kunde falla för hans grep. Men nu, några år senare vet jag att vem som helst kan drabbas av en psykopat.

Aldrig hade någon uppvaktat mig med mer bekräftelse och övertygelse. Han infiltrerade varje vrå av mitt liv, tog besittning av mitt varje andetag. Jag misstog detta för sann kärlek. För många Hollywood filmer och Chiclit-böcker hade lett mig att tro att det var så här det skulle vara när "det hände". När man träffade sin soul mate. Visst var det stundvis väldigt intensivt - det satt långt inne att erkänna för intensivt. Då tog jag mig själv i kragen och bannade med att jag borde njuta av detta privilegium! Förr eller senare, när nyförälskelsen hade lagt sig så skulle jag längta tillbaka till all denna uppvaktning. Så jag hakade på.

Han var väldigt välbärgad. Det skapade också himlavälvande möjligheter att svepas med. Det var resor, retauranger, aktiviteter, exklusiva bilar, kläder, viner. VIP loungen och Första Class hela vägen. Jag var Askungen! Jag bedyrade dock hela tiden, och menade det, att jag skulle älska honom även om vi bara delade en stubbe att sitta på för resten av livet.

Ibland bröt han ihop, grät och sa att jag inte alls älskade honom. Att han inte kände min kärlek. Då fick jag bedyra i långa utläggningar hur han var mitt allt, att jag aldrig känt så för någon innan honom. Efter några timmar hade jag kanske övertygat honom, för stunden. Sedan upprepade det sig.

Han snackade skit om alla. Ingen dög i hans ögon. Hans anställda, hans föräldrar, hans vänner, mina vänner, min familj. Vi var bra men alla andra var idioter. Inkompetenta. Att han behövde göra allt själv för att det skulle bli rätt var frustrerande sades det. Han var så pressad från alla håll. Han var arg. Hans frekventa tårar efter bekräftelse övergick i nedlåtande och anklagande ord av besvikelse. Allt oftare blev jag påmind om hur jag inte kunde lita på någon förutom honom.

Hur gick det här till? Hur kunde jag inte se vad som pågick? Hur kunde jag gå på allt detta? När jag ser tillbaka så kan jag ändå förlåta mig själv för att inte ha agerat tidigare. Det smög sig på. Och mellan alla galna och destruktiva utspel så var han den roligaste mest charmiga människa! Och vi hade ju köpt en jättevåning, och han skulle ju fria, och vi skulle ju ha barn som vi redan döpt, och vi hade bestämt resmål för vår bröllopsresa... visst var det planen, den plan som vi format tillsammans, eller?

Jag minns tillfället så väl. Jag hade en vid detta laget sällsynt stund med två av mina bästa vänner. Vi satt på en bänk och frös i en lekpark medan guddottern lekte i sandlådan. Jag frågade: "Tycker ni att jag är en ja-sägare? Är jag ett offer? Vad med 'en egoist'? Eller negativ och initiativlös?" Detta hade jag fått höra de sista månaderna, men jag tvivlade på om det stämde. Mina vänner tittade på mig som om jag hade mist förståndet. Och det var precis det som hade hänt.

Det tog ett litet tag till men det tog slut. Han kom hem och sa att han inte var kär i mig. Och jag var faktiskt inte kär i mig heller vid den tidspunkten. Jag kände inte mig själv längre.

Tiden efter var grotesk och det hände (ytterligare) en rad helt vidigt kränkande saker som jag inte går in på nu. Men ett år senare och 9 kilo lättare med en ny hårfärg så bröt solen äntligen igenom molnen på min himmel igen. Idag kan jag säga att jag inte skulle vilja ha en sekund av allt det där ogjort. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och blivit härda för livet. Jag fixar vad som helst! Jag älskar livet och vet tydligare än någonsin vad jag värdesätter och vad som har sann betydelse. Jag är världens rikaste mätt i goda vänner, jag har dem och mina föräldrar att tacka för att jag fortätter att steppa runt på jordskorpan.