My Happy Ending....

Idag slog snön till i Stockholm. Det piskade på som fan. Det var en välsignelse att komma hem.
Har stannat inne hela kvällen och tankarna har fått fritt spelrum.

Har en underbar vän som befinner sig mitt i fullständig förvirring och förtvivlan. Hennes relation har ställts på sin spets, och jag kan inte sluta tänka på henne. Jag vet inte vad jag ska säga och hon är för långt borta för mig att åka dit och bara ge henne en kram. Jag vet så väl hur hon känner.

Jag har varit tillsammans med en psykopat. Ja, jag vet att folk gärna använder detta epitet när de refererar till sina ex, men han var verkigen en fullfjädrad sådan. Han var lynnig, manipulerande, ytterlig, destruktiv, charmig, nedlåtande och översvallande. Det var den mest sanslösa relation jag någonsin har haft. På gott och ont. Jag har aldrig älskat någon som jag älskade honom och jag har aldrig blivit så bränd. Lång tid efter led jag av en djup besvikelse på mig själv att jag, en klok, världsvan, självständig och trygg tjej kunde falla för hans grep. Men nu, några år senare vet jag att vem som helst kan drabbas av en psykopat.

Aldrig hade någon uppvaktat mig med mer bekräftelse och övertygelse. Han infiltrerade varje vrå av mitt liv, tog besittning av mitt varje andetag. Jag misstog detta för sann kärlek. För många Hollywood filmer och Chiclit-böcker hade lett mig att tro att det var så här det skulle vara när "det hände". När man träffade sin soul mate. Visst var det stundvis väldigt intensivt - det satt långt inne att erkänna för intensivt. Då tog jag mig själv i kragen och bannade med att jag borde njuta av detta privilegium! Förr eller senare, när nyförälskelsen hade lagt sig så skulle jag längta tillbaka till all denna uppvaktning. Så jag hakade på.

Han var väldigt välbärgad. Det skapade också himlavälvande möjligheter att svepas med. Det var resor, retauranger, aktiviteter, exklusiva bilar, kläder, viner. VIP loungen och Första Class hela vägen. Jag var Askungen! Jag bedyrade dock hela tiden, och menade det, att jag skulle älska honom även om vi bara delade en stubbe att sitta på för resten av livet.

Ibland bröt han ihop, grät och sa att jag inte alls älskade honom. Att han inte kände min kärlek. Då fick jag bedyra i långa utläggningar hur han var mitt allt, att jag aldrig känt så för någon innan honom. Efter några timmar hade jag kanske övertygat honom, för stunden. Sedan upprepade det sig.

Han snackade skit om alla. Ingen dög i hans ögon. Hans anställda, hans föräldrar, hans vänner, mina vänner, min familj. Vi var bra men alla andra var idioter. Inkompetenta. Att han behövde göra allt själv för att det skulle bli rätt var frustrerande sades det. Han var så pressad från alla håll. Han var arg. Hans frekventa tårar efter bekräftelse övergick i nedlåtande och anklagande ord av besvikelse. Allt oftare blev jag påmind om hur jag inte kunde lita på någon förutom honom.

Hur gick det här till? Hur kunde jag inte se vad som pågick? Hur kunde jag gå på allt detta? När jag ser tillbaka så kan jag ändå förlåta mig själv för att inte ha agerat tidigare. Det smög sig på. Och mellan alla galna och destruktiva utspel så var han den roligaste mest charmiga människa! Och vi hade ju köpt en jättevåning, och han skulle ju fria, och vi skulle ju ha barn som vi redan döpt, och vi hade bestämt resmål för vår bröllopsresa... visst var det planen, den plan som vi format tillsammans, eller?

Jag minns tillfället så väl. Jag hade en vid detta laget sällsynt stund med två av mina bästa vänner. Vi satt på en bänk och frös i en lekpark medan guddottern lekte i sandlådan. Jag frågade: "Tycker ni att jag är en ja-sägare? Är jag ett offer? Vad med 'en egoist'? Eller negativ och initiativlös?" Detta hade jag fått höra de sista månaderna, men jag tvivlade på om det stämde. Mina vänner tittade på mig som om jag hade mist förståndet. Och det var precis det som hade hänt.

Det tog ett litet tag till men det tog slut. Han kom hem och sa att han inte var kär i mig. Och jag var faktiskt inte kär i mig heller vid den tidspunkten. Jag kände inte mig själv längre.

Tiden efter var grotesk och det hände (ytterligare) en rad helt vidigt kränkande saker som jag inte går in på nu. Men ett år senare och 9 kilo lättare med en ny hårfärg så bröt solen äntligen igenom molnen på min himmel igen. Idag kan jag säga att jag inte skulle vilja ha en sekund av allt det där ogjort. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och blivit härda för livet. Jag fixar vad som helst! Jag älskar livet och vet tydligare än någonsin vad jag värdesätter och vad som har sann betydelse. Jag är världens rikaste mätt i goda vänner, jag har dem och mina föräldrar att tacka för att jag fortätter att steppa runt på jordskorpan.